216
velat antyda flyktigheten och kanske även skönheten av mitt resonemang.
— Har du funnit ut någon mening i ditt liv? sade han sen.
— Ja, tänk du, det har jag. Men först på allra sista tiden, vad tycker du om det?
— Tja, sade han, det som skulle ge ditt liv en mening skulle då vara att du träffade på Eva på tåget och tog henne med hit, så att hon till slut, som du sade, fick möta en människa, som höll av henne. Mig. Så långt kan jag vara med, men varför skrattar du? Du är då ofta så underlig, faster Rakel.
— Det säger jag inte nu, svarade jag och skrattade honom mitt upp i ansiktet, du kommer en dag att upptäcka det själv. Femton år härefter, medan du sitter och blåser ut ringar av röken, kommer du att plötsligt utropa högt till allas förvåning: nu begriper jag varför faster Rakel skrattade för femton år sen. Då är jag död, men jag kommer kanske att nicka från min himmel åt dig.
Han ville inte vänta i femton år utan försökte övertala mig att yppa hemligheten nu, men då han inte märkte det själv, inte ämnade jag säga honom, hur lustigt det förekom mig, att han ansåg att mitt möte med Eva på tåget var tillräckligt för att ge hela mitt långa liv dess mening. Tvärtom, jag tänkte hålla med honom.
— Ja, där ser du, sade jag, var och en har sin
