217
stund, även en stackars gymnast, som alltför tidigt tröttnade i tummarna. Om jag inte tröttnat som jag gjort, så hade jag inte sagt ja till Elias och inte befunnit mig på tåget den dagen. Om jag inte trott, att jag snart skulle dö, så hade jag inte vågat ta Eva med mig. Man tycker ju, att jag sen kunde ha fått dö, men så gjorde gumman mig frisk, och så har jag väl ännu någon liten tjänst kvar att göra er.
— Ja, sade Georg med en liten tröstande klapp, om det är bara det du vill ha mig att medge, så gör jag det gärna.
— Men är det då bara, Georg, frågade jag, gripen av lust att framlägga mitt vansinne för någon, även om han inte förstod eller intresserade sig mer än vad Georg gjorde. Vet du, jag tar mig ofta för pannan, därför att allting börjar foga hop sig och bli mening i, ja även att misslyckas, som jag misslyckats. Det är möjligt att jag har en skruv lös, ty så enkelt kan ju inte detta krångliga liv vara, som det ter sig för mig just nu. Men även om jag gör som Petter Abrahamspojken, när han är här och leker med din gamla bygglåda, förstör byggnaden så fort jag hinner, så rätt vad det är, så står där en ny byggnad igen och alla bitarna hör ihop och fogar sig fint i varandra. Tror du jag är högfärdsgalen?
— Ja, men det gör väl ingenting, sade Georg. Det är den angenämaste och svårbotligaste form
