Sida:Den namnlösa.djvu/226

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

219

föreslog dig visserligen nyss att vara kvar i din tro, men jag har ändrat mig. För man får nog inte vara så naiv. Man måste räkna med män­niskans orimlighet, hennes lust till förstörelse och vägran att passa in sig i Petter Abrahamspojkens vackra bygge. Efter vi nu sitter här i fred och ro och de andra till all lycka dröjer, så ska jag berätta dig en historia från sjukhuset i Koblenz. Jag måtte ha sett särskilt intresserad ut, ty han tillade: nej, det är inte historien.

Vi hade där ett fall av ryggmärgsskada, sade han, som kommit in från fältlasarettet med skanda­lösa liggsår, djupa så att man kunde lägga in händerna i dem. Karln hade legat där länge då jag kom, alla kände honom, han förevisade gärna sina sår. Ryggmärgshistorien var ingenting att göra åt, han var och skulle förbli lam. Såren måste ju läkas, innan han skickades bort, men du förstår att detta sovande kött utan förbindelse med centrala nervsystemet, det hade ingen läke­kraft. Vi började misströsta, att det någonsin skulle lyckas, trots allt som gjordes för honom. Det hade inte heller gått, om där inte varit en sjuksköterska på sjukhuset, som föresatt sig att vårda dessa sår, och att de skulle läkas. Inte vet jag varför, de var inte släkt, inte förlovade eller något i den vägen. Men kanske de var för henne en symbol för hela världens fula sår. Eller hade hon gjort något byte med Gud och sagt, att om jag nu läker den här gossens sår, Gud,