227
manliga släktingar uppträdde, voro redan de en syn. Ett par av dem sågo ut att ha gått på auktion efter någon herrgårdspatron på 1840-talet. Men släkten var verkligen ursäktad, om den inte följde modet i höga hattar närmare än så. Den var fattig, mager och tunnklädd, krokig, sned och maläten och ful, otroligt ful. Man hade kanske inte fäst sig så mycket därvid, om inte Niklas också haft andra i sitt följe, som voro rika och mäktiga i päls och alls icke ämnade dö på länge. Bland dem var herrgårdspatronen, som blivit inbjuden, emedan han hörde till vår rote, och även kommit.
Det var alltså vad man gemenligen brukar kalla en himmelsvid skillnad mellan folk och folk i detta följe. Men i samma ögonblick Elias tog skoveln och jordfäste vår vän Niklas, plånades denna skillnad ögonblickligen ut. Alla, om krokiga eller raka, sjuka eller hälsosamma, höga eller låga flöto ihop för mig. Det var inte ens Ljunghedabor mer som stodo där. Det var Människan bara, den högmodigaste av levande väsen. Ty hör bara hur hon begagnar sin största förnedrings ögonblick, hör hur hon förvandlar det och klungar i dödens ansikte de djärva orden om uppståndelsen. Var och en, som lever och tror på mig, läste Elias, han skall aldrig någonsin dö. Tror du detta? upprepade han Kristi fråga, och då han såg upp, träffade mig hans blick.
För Elias blev aldrig en kyrklig handling slen-
