Sida:Den namnlösa.djvu/235

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

228

trianmässig, hur ofta den utfördes. Han kunde alltid gripas, kunde varje gång uppleva den san­ning, som den yttre handlingen förebildade. De andra däremot tycktes allesammans förunderligt oberörda, alla de tänkte på annat, på att det var kallt om fötterna, på att de snart skulle få middag i prästgården, på kransarna, på patro­nens päls, på vad som helst. Ingen sörjde Niklas, det var ingens försörjare som gått bort, inga efterlevande skulle betunga fattigvården. Modern och syskonen kastade ner på kistan var sin liten kvast av evighetsblommor och myrten utan att därvid fälla en tår och sågo ner i graven med en slags ovidkommande nyfikenhet.

Jag förstod först riktigt, då nu något hände, som bröt ceremoniens vanda gång och därmed väckte upp alla de församlade till liv, hur lik­giltiga och sovande de förut varit.

Och den, som väckte upp dem, var Georg.

Han sprang fram och ställde sig vid huvud­ändan av graven.

— Jag har hört, sade han med klar stämma, att medan vi följt vår vän Niklas hit upp från prästgården, har ni frågat er emellan på vägen: inte är det väl sant, att Niklas givit sitt liv för sina vänner? Vad kunde kyrkoherden mena med det? Och därför vill jag säga er allesammans nu och på denna plats, att det är så, och det har han. Han gav sitt liv för en vän, han gav det för mig. Vi hade känt varandra ända sen