Sida:Den namnlösa.djvu/238

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

231

— Stackars Helena! sade hon. En skandal igen. Jag svarade icke, jag skyndade hastigt min väg. Kanske kunde jag ännu hinna fatt Georg och få sällskap hem. Då jag bröt mig ut ur ringen, passerade jag förbi patronen på herrgården, som stod litet avsides tillsammans med en pälsklädd dam, som jag inte observerat förut. Trots allt som uppfyllde mitt huvud just då, lade jag lik­väl märke till hennes utseende, jag karakterise­rade det i hastigheten, medan jag gick förbi, som på något vis omaka, oförenligt. I den sekund, då våra blickar ströko förbi varandra, såg jag, att hon var än mer intresserad av mig än jag av henne. Men hon gjorde ingen min av att hälsa och fortsatte sitt samtal med patron utan att bry sig om att jag hörde följande replik:

— Dessa människors naivitet är utan motstycke. Eller vad tycker ni, patron Gyllensting?

— Ja, vi är mycket naiva i Ljungheda, svarade patronen, och hans blick mötte min, så tröstande och samtidigt full av vänlighet, att jag i denna sekund blev orubbligt viss om att det fanns något hos den store, fete, magnifike karlen, som var värt att tycka om, och som man kunde vara lugn för att alltid möta i de rätta ögonblicken. Men vem var denna främmande dam, som stod och genomskådade oss stackars Ljunghedabor i våra upprörda ögonblick, då vi blottade vår nai­vitet och våra defekter?

Först när jag för andra gången gick förbi Åsa-