230
det betydde inte bara att utsätta sig för att bli begapad för tillfället utan också veta att hans ganska dunkla redogörelse skulle bli föremål för ivriga utläggningar, gissningar och förklaringar i all oändlighet. Det var alltså en handling, på visst sätt ett offer han gjort. Han hade givit dem en uppslagsända, med vars hjälp de kanske skulle leta sig fram till den hemlighet, som Niklas dött för att bevaka. Men däremot fanns det ingen antydan hos honom att det var orimligt eller för mycket att Niklas givit honom sitt liv, ingen ruelse över att han inte skulle vara värd det. Tvärtom, man fick den känslan, att han tänkte: ja, jag var värd det. Han hade icke begärt detta offer, ej heller kunnat förhindra det. Men nu sedan det var givet, hade han stått där vid Niklas’ grav, såsom en konung står vid den livtjänares grav, vars häst han tagit i striden, sedan hans egen blivit skjuten under honom.
Detta säkerligen omedvetna herredrag hos Georg ledde mig fram till den starka självkänsla, den övertygelse om egen överlägsenhet, som fanns hos Georg, och som var ett ursprungligare drag hos honom än hans förnedringskänsla och hopplöshet. Hans tro på sig själv, tänkte jag med glädje, är ändå inte död ännu, där finns en botten än att bygga på, och kanske, kanske skall han segra genom sitt högmod till sist.
Plötsligt stod jag mitt framför gamla frun. Våra ögon möttes.
