TIONDE KAPITLET.
Elias sänder bort Åsa-Hannas dotter otröstad
Det finns många underliga anledningar till att plötsligt tycka om eller hata en av sina arma medvandrare i världen. Men inte hade jag precis tänkt mig förut, att ens hjärta kunde bli så varmt för en medvandrare för det sätt varpå den satte in frukostdisken i matsalsskänken en morgon.
Men i dag, då jag kom in i salen efter frukost och fann att Helena satte in porslinet så försiktigt, att inte ens det svagaste klirrande hördes, då tyckte jag för första gången om henne. Varför? Emedan hon för första gången i något handlade såsom mor. Ty så varliga voro också mors händer, när någon församlingsbo satt inne hos far och sökte själabot.
För att pröva henne framkastade jag någon anmärkning med min vanliga röst, men hon tystade genast på mig: — Elias har besök, viskade hon.
— Ah, sade jag, nu även viskande, det är ju alldeles som på fars tid.
— Jag trodde inte er far sysslade med sånt, anmärkte Helena.
