Hoppa till innehållet

Sida:Den namnlösa.djvu/241

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

234

— Nej, inte gärna. Kom de, då skulle det vara tyst i huset, och ingen fick knacka på hans dörr. Men han uppmuntrade dem aldrig att komma.

— Det var förståndigt, viskade Helena. Jag tycker förstås inte man ska driva bort dem. Men kan man tiga, så är det väl bäst.

— Ja, jag förstår, att du tycker det. Nå, hur gör Elias? Uppmuntrar han dem att komma?

— Det vet jag inte. Hur skulle jag veta det? Men de är här ofta, i synnerhet en del, och då har han alltid obegränsad tid.

— Han är olik far i det också, sade jag. Far höll aldrig långa samtal. Far tror jag var närmast blyg för människohjärtat.

— Jag undrar inte på det, sade Helena och försvann ljudlöst.

Jag blev stående kvar i salen under illusionen att jag var förflyttad tjugu år tillbaka i tiden. Allt var sig ju likt, möblerna, tystnaden, den gråa vinterdagens bleka ljus i rummet. Den stora skillnaden var jag själv, som nu visste vad sorg och vad glädje var.

Jag satte mig i soffan stilla, med orörliga hän­der, ursäktande mig därmed att jag ville bevaka denna frid, så att ingen störde dem därinne hos Elias.

Min försiktighet var inte opåkallad, ty snart hördes buller och steg i förstugan, och gamla frun stack in huvudet genom dörren.