236
vetet hatade mig. Jag hade tagit hennes bannor som mera sammanhangslösa utslag av lust att plåga första bästa.
— Jag låter inte skrämma mig, sade jag, och flydde uppför trappan. Så fort jag kommit i kröken stannade jag för att lyssna. Jo, hon öppnade förstugudörren, hon gick över gården, bort till fru Pettersson.
Löjligt nog, däruppe märkte jag att jag darrade, att jag inte strax kunde gå lugnt in till Eva, som om intet hänt.
De är starka dessa människor, tänkte jag, men de är väl ändå inte starkare än vi.
I vårt hus finns ingen tambur, lika litet som i bondgårdarna. Det är heller inte byggt för människor, som behöva ha ytterkläderna till hands, därför att de plötsligt vilja gå ut och gå. En lantbo går inte ut och går annat än en sommarsöndagskväll, och jag vet mycket väl att få saker nedsätter ens anseende så på landsbygden som att gå ut och gå, framför allt på blanka förmiddagen. Jag smög mig också ur huset som en brottsling, och var till den grad feg, att jag tog en korg på armen för att det skulle se ut, som om jag hade ärende till handelsboden.
Det var annars icke någon blank förmiddag, den var matt, skum, med dis och låga moln. Vi hade mot all rimlighet fått töväder på nyåret, och marken bröt fram litet varstädes ur drivorna. Alla kvistar på träden i allén hade en
