235
— Rakel kommer väl ihåg att människan ska ha kaffe? sade hon med en röst, som jag fann mera genomträngande än vanligt.
Jag reste mig hastigt, tog henne med mig ut och stängde dörren om oss bägge.
Det var inte värt att disputera med gumman, men människan skulle inte ha kaffe. Mor bjöd församlingen kaffe i alla väder, när den kom med bud om födelse och död, om sjukdom, bröllop eller utflyttning. Men den djupa hjärtesorgen den kom och gick stilla och obemärkt in i huset och ut ur huset, vi höllo oss alltid undan, och aldrig frågade vi far efteråt vad den haft för orsak eller ärende.
— Jag vet nog hur det skall vara, sade jag, fru Hamnell kan lugnt gå ner till fru Pettersson. Ty jag hade observerat att hon var klädd i rent förkläde.
— Ja, sade hon, ha mig undan, det vill Rakel nog. Men det är mycket dumt av Rakel att försöka. För det lyckas inte. Mig rubbar man inte. Jag har nog sett, hur hon försöker ställa sig, så hon ska få makten här i huset. Hon är lik släkten Mossbäck i det, högmod, högmod. Men om vi ska vara vänner, Rakel, och det har hon bäst nytta av, så kom inte med några nymodigheter i det här huset. För det vill inte Elias veta av. Och går man i andras hus, Rakel, kom det i håg, då får man böja sig.
Jag hade inte rätt förstått förut, att hon med-
