Sida:Den namnlösa.djvu/245

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

238

— Nå, vad har du att säga för gott i dag? frå­gade han vårdslöst men vänligt. Pojken tog detta som en uppmaning att erinra sig något han bli­vit inlärd att säga: — Tack för slanten till jul, kom det så i ett drag.

— Vänta lite, sade patronen, och började treva pälsfickan, se här får du en slant till, tappa den inte. Pojken fick en tvåkrona och skyndade hastigt i väg in för att lämna av den till de gamla.

— Kommer ho säkert igen då? frågade han mig.

— Ja, du kan väl förstå, att jag måste ha korgen.

Det ingav mig en viss känsla av obehag, att Petter Abraham och hans gumma aldrig med ett ord omnämnt, att pojken beskyddades av patronen.

— Det gläder mig, sade jag, att ni är snäll mot den lille stackarn, som är så utkastad i världen.

— Å, det är inte så mycket med den snällheten, sade patronen med en min och ett skratt och lät samtalsämnet falla. Jag mötte nyss Georg, sade han, vi talade om er. När ni får höra vad det gällde, så tyck inte illa vara. Kom ihåg, att ibland är man så arg, så att man inte kan be­härska sig. Godmiddag, fröken.

— Ja, men hur ska vi göra, om jag blir lika ond? ropade jag efter honom.

Jag fortsatte ett stycke åt samma håll som han