239
och mötte ingen mera. Vägen var öde så när som på ett par virkeskörare, som stretade med det dåliga föret.
Då jag vänt och strävade hemåt igen i det tröga väglaget, såg jag på långt håll en äldre kvinna komma emot mig. I hållning påminde hon på avstånd något om kvinnorna jag sett i bergstrakterna i Sydeuropa, dessa, som bära tunga bördor på huvudet, ty de ha inga kreatur att lasta dem på. Snart såg jag att det var mor Katrina i Hultet. Alltså skulle jag ändå möta människan, ty det förstod jag ju, att det var mor Katrina som varit inne hos Elias. Inte hade hon klätt sig söndagsklädd i svart klänning och kyrkekappa och lämnat sitt hem och sin lilla handelsbod i västra hörnet av socknen för att gå ut och fingå bara.
Jag lät henne avgöra om vi skulle gå förbi varandra med en hälsning eller stanna och talas vid, hon valde att stanna. Jag blev besviken, då jag såg hennes ögon, ty jag hade tagit för givet, att hon skulle gå tröstad och stärkt från Elias, men han tycktes icke ha förmått hjälpa henne. Jag förstod nu mycket väl, varför jag jämfört henne med kvinnorna i bergstrakterna, redan på avstånd. Men eljest talade hon städat och otvunget om det man talar om, tövädret, föret, sjukdom och hälsa.
— Herr doktorn ska vara bättre, efter vad kyrkoherden sa, det var ju glädjande.
