241
bor alltid i Mellangården, sade mor Katrina. Fast en ses ju alltid något. Hon var åter mycket förbehållsam, och jag fann för gott att släppa henne.
Vilken skillnad i folkvett mellan dem, tänkte jag. Och jag undrade hur den andra systern skulle uppfört sig, om jag mött henne strax efter ett samtal, som bräckt upp varje ben i hennes kropp. Jag tänkte hur jag själv darrat och flytt för den gamla, hur lätt man råkade ur jämvikten. Men denna Åsa-Hannas dotter hade förmedlat ett så starkt intryck av tung, sorgsen fattning och kraft att tåla, att även över mig föll ro. Jag ertappade mig med att gå lika rak och lika långsamt som hon, när jag vandrade uppför allén, såsom den går som har hela livet med alla dess utflykter bakom sig och vänder åter hem igen för att äntligen vila.
Men sannerligen, det blev annat att göra än vila, då jag kom hem. I salen stodo gamla frun och Georg mittemot varandra, inbegripna i ett stort gräl. Då jag kom, sade Georg genast: — Faster Rakel! Ge henne igen hennes sparbanksbok! Hon beskyller dig för att ha stulit den.
— Det kan jag inte, sade jag, den är dödad, den finns inte mer!
— Ja, där ser Georg, sade gamla frun triumferande. Och så faller han över mig som om han ville ta livet av mig och påstår jag far med lögn.
16. — Wägner, Den namnlösa.
