240
— Ja, sade jag, han har varit bättre, sedan Niklas dog. Det är väl underligt?
— Kanske det inte är så underligt, sade hon, kanske det har sin förklaring.
— Vilken förklaring? frågade jag. Jag anade vad hon menade, men jag ville, att hon skulle säga det själv.
— Jag menar att Niklas har väl talat hans sak hos Den som har sjukdom och hälsa i sin hand, sade hon.
— Ja, men han blev inte bra genast. Dagen efter Niklas’ död var han illa sjuk igen.
— Ja, jag har hört att de har ju talat över det, gummorna som var inne i likrummet, sade mor Katrina. Men kära fröken, då hade väl Niklas inte hunnit fram än, allt tar sin tid. Och nog är det långt, tillade hon, mycket långt upp till himmelen.
— Men då har vi ju löst gåtan hur långt, sade jag. Det är minst två dygns resa, så nu vet vi det.
Hon såg på mig forskande, som om hon undrat, ifall jag skämtade med henne, och slöt sig liksom genast efter denna glimt av öppenhjärtighet.
— Ja, jag har lång väg, så jag får väl lov att fortsätta hem, jag, sade hon.
— Jag såg mor Katrinas syster uppe vid kyrkan, den dan Niklas begrovs, sade jag. Det var väl rart att ha henne på besök.
— Hon brukar komma till helgerna, men hon
