Hoppa till innehållet

Sida:Den namnlösa.djvu/256

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

249

— Jag har fått anbud om en plats med posten i dag, sade jag och försökte att inte verka trium­ferande.

— Ja, men du kan ju inte resa, utbrast Georg häftigt. Tänk på Eva. Och för resten här behövs ju någon. Med mamma som går in i garderoben, när det kommer folk.

— Ja, men om jag stannar, så kommer jag också att gå in i garderoben, sade jag. Jag bör­jar förstå Helena.

— Där hör far, sade Georg enträget. Ska hela huset gå under för gumman mormors skull?

— Ja, sade Elias, förr får det gå under, som du ser det, än att jag går ifrån det som jag anser rätt och riktigt.

— Ja, men kan det vara rätt, att en person ska få ostraffat bryta mot flertalet av Guds bud i skydd av det fjärde?

— Det är inte vår sak att döma henne, sade Elias. Det är Guds. Vår sak är att själva hålla fjärde budet.

— Även om det går åt skogen med oss alle­sammans därigenom? frågade Georg. Han var så ivrig, att han inte märkte, hur tokigt det lät, att han förutsatte det skulle gå åt skogen för den som höll fjärde budet. Jag visste ju att han beundrade sin far och inte ville såra honom. Han hade bara alldeles glömt att det hette: på det dig må väl gå och du må länge leva på jorden.