Hoppa till innehållet

Sida:Den namnlösa.djvu/257

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

250

Elias påminde honom emellertid strängt därom.

— Jag tycker inte det går stackars mamma vidare väl, sade Georg till min förskräckelse. Det har naturligtvis varit hennes olycka det här fjärde budet. Vi har nog inte satt oss in i vilket lidande den gamla är för henne. Den första som förstod det var Eva, en utomstående ser ofta mera. Men sedan hon påpekade det, har jag förstått det mer och mer. Mamma säger ju aldrig någonting, men där kan ju vara oanade mått av lidande. Jag var händelsevis i förstugan, när gumman föll över mor Katrina i Hultet just som hon kom ut från far. Mamma bara vände och sprang sin väg. Jag tycker far skulle våga bryta fjärde budet för mammas skull. Och för min skull och Rakels och sin egen.

Elias vred sig besvärad under Georgs långa tal. Jo, hon var en prövning, det medgav han. Men man ska inte kasta av sig prövningarna, för har vi fått dem, så behöver vi dem. Och genom att bryta mot Guds befallning, återupp­repade han envist, kommer man aldrig från någon­ting.

Elias var orubblig, men Georg ville heller inte ge sig. Han riktigt skalv av iver att bryta faderns motstånd på denna punkt. Så mycket visste han, att det gick inte att övertala fadern till något som denne ogillade. Men ännu trodde han, att om han kunde dra fram riktigt övertygande och