262
som motsvarar ditt arbete. Och så hoppas jag att du tänker närmare efter om du — har lust att resa eller stanna.
— Ja, jag skall svara dig i afton.
Helena fick naturligtvis duka själv. Hon såg inte ens upp, då jag gick förbi henne genom salen. Än mindre frågade hon efter vad som förefallit.
Av någon oklok ingivelse gick jag fram och lade armen om hennes nacke.
— Jag är inte så omöjlig som du tror, sade jag med tanke på, att jag hållit det löfte jag gav på morgonen till tack för att hon satte in disken så stilla, att slå ett slag för henne då jag kom åt. Visserligen hade det väl inte lett till någonting, men jag hade ändå försökt, vilket jag ansåg ganska modigt.
— Jag anser dig inte omöjlig, sade hon stelt men inte precis ovänligt. Nu är maten färdig. Ingen har någonsin kallat Elias högmodig, han är en försynt man, nöjd med en i yttre avseende rätt anspråkslös post. Han tänker kanske inte ens på att hans krafter och gåvor kunde vara avpassade för större förhållanden. Och ändå hade jag nu mött hos honom något obestämbart, och samtidigt orubbligt, mot vilket vanlig högfärd bara är en barnlek, något en hustru måste hata och sörja över till döden, så länge hon älskade honom. Om jag skall likna det vid något, så måste jag om än på avstånd jämföra det med
