261
att du inte anade orsaken till Helenas melankoli och människoskygghet. Du ljuger naturligtvis inte. Du har ingenting vetat. Men det har varit därför att du inte brytt dig om att leta. Du har bara varit tålig du.
— Vad kan egentligen du förstå, Rakel?
— Som är ogift ? Mycket litet, förstås. Men vem som helst, till och med jag, som hörde Helena häromkvällen, då Georg hade sitt anfall, måste förstå en del. Ja, förlåt mig, men man måste fordra mycket av en man som du.
Elias satt med handen för ögonen, jag såg icke, men kunde nog ändå ana, att han var upprörd över detta oerhörda, att jag nu återigen tagit hans roll av domare mot honom själv. Jag reste mig tyst och smög mig på dörren.
Då höjde han på huvudet.
— Du ser saken bara ur hennes synpunkt, sade han blott. Vet du, jag tror nog att du ska låta detta vara, det säger jag inte bara av högfärd eller ömtålighet. Att åstadkomma någon ändring i Helenas och mitt äktenskap är för sent och obehövligt. Det är till ingen förargelse för människor. Hennes utbrott ja. Det skall du väl inte ta så bokstavligt. Det förklaras ju av det ord jag råkade fälla. Men nu kom vi bort från frågan om lönen.
— Jag vill naturligtvis inte ha någon lön, sade jag kort.
— Jag önskar att du tar emot den i penningar och begär själv. Jag kan inte skaffa dig presenter,
