266
konsekvent för det första. Och för det andra så har man ofta lust att stanna och resa på en gång.
Så beslöt jag då att resa. Det var bättre att lämna Eva nu än längre fram. Hon blev ledsen, det var en tagg i mitt sinne, men jag kunde inte hjälpa det.
— Vem är polismästarens fru i Malmö? sade hon.
— En för detta yrkeskamrat.
— Yrkeskamrat? sade Eva, tänk, det vet jag inte vad det är. Jag har aldrig haft någon.
Hon fick läsa brevet och lämnade det tillbaka med anmärkningen att det handlade ju egentligen om en allsmäktig herre, som hette konsul Jönsson, och som tänkte grunda något företag, vid vilket jag skulle kunna vinna anställning.
Det var alldeles riktigt att brevet verkade som om det handlade bara om konsul Jönsson. Men när jag läste det, då handlade det om livet självt, om vägen ut till det härliga, hårda arbetet, som jag ännu hade kraft och rätt till. Jag förstod först nu hur utsvulten jag var på arbete efter allt det plock jag sysslade med här i prästgården. Liksom den hungrige vill ha stora fat framför sig, så ville jag ha en stor uppgift, som krävde mig helt och hållet och gav mig möjlighet att visa att jag dugde ännu. Underbart nog, min högfärd var sårad av den där sparbankshistorien och krävde upprättelse. Och bakom detta längst in låg det mest avgörande skälet till min res-