Sida:Den namnlösa.djvu/278

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

271

vara lögnaktig och ärelös, blott de längtade efter mig, dessa två, och erkände, att de inte kunde reda sig utan mig.

Evas brev var längst, fast hon orkar minst. Jag gruvade mig över den möda hon måste ha haft. Raderna voro mycket sneda och ojämna, brevet gjorde ett hemskt intryck av att vara skrivet av en blind. Det var skrivet under tre dagar, hon hade börjat samma dag jag reste.


— Jag orkar — stod där — mkt litet. Får ont i huvet bara av tanken att skr. Men nog kommer du igen ? Gumman säger Elias kört bort dig, men hon ljuger ju. Alltid får du arb. Jag ska inte störa länge. För antingen jag dör eller blir bättre, så här kan det inte länge fortgå. Georg tror inte jag förstår att en kris är nära, men jag känner det med hela min varelse.

Jag har försökt att tänka ända fram t. slutet, inte på lek utan allvar. Det gick inte att tänka, för det är visst otänkbart. Däremot fick j. en uppenbarelse av slutet som kom o. gick på ett ögonblick. Inte bara av det heller utan av hela mitt liv. Allt var fullk. klart, avslutat, försonat, det skedde för ett par tim. sen, och redan är det liksom borta. J . fattar inte mer så klart, vet bara att j. har fattat. O . det är nog, säg. Så gör det ingenting, om jag är dum o. rädd många ggr, innan slutet o. i den sista stunden, efter det ändå varit klart.