Hoppa till innehållet

Sida:Den namnlösa.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
21

för min barmhärtighet och märkte nu hur hung­rig, hur intill döden trött jag var. Nu skulle jag äta och sen vila.

Georg hade hastigt druckit ur sin tekopp och reste sig med den förklaringen, att hans del i denna uppbyggliga och bibliska historia var att se efter, att inte människan låg och dog där­uppe.

Helena skickade mig med honom, utan för­barmande. — Bed jungfrun åtminstone att min mat får stå, sade jag och kunde inte begripa, varför Elias smålog så menande, då jag sade detta.

I det ögonblick, då jag öppnade dörren till förstugan, hördes ett förskräckelsens skrik där­uppe från rummet. Vi började springa, hjärtat före, jag efter, och hunno upp Georg i övre förstugan. — Nu dör hon, skynda dig!

Han svarade icke men störtade genom stora salen och in i mitt rum.

Den namnlösa låg i hysterisk gråt, och jag mötte en blick, vild av skrämsel.

Jag skyndade fram och tog henne rent instink­tivt upp till mig som ett barn.

— Vad är det? vad har hänt?

Ur kakelugnsvrån svarade en ödmjuk röst: — Ja se jag rådde inte, kan veta, doktorn, för frun skicka själv upp me me maten, och ja ge då så tyst som en brugum i bara strömpföterna.

Jag vände mig om. I vrån, inkrupen så långt