han kunde, stod en liten knubbig karl med svart skäggstubb över hela ansiktet. Tebrickan skallrade mellan hans händer, gräddkannan låg omkullvält, han hade tydligen själv blivit rädd. Farlig såg han inte ut men väl otroligt grotesk i sitt stora köksförkläde, och jag kände, att om jag släppte efter, skulle jag råka i ett oändligt, nervöst skratt.
— Det är bäst han går, sade jag, var snäll och ställ från sig brickan.
Men karlen var inte den, som tog order av mig, inte.
— Ska jag gå, herr doktor? frågade han.
— Ja, gå du Niklas, och om käringen därnere skulle ha vaknat, så får du säga, att hon har drömt alltihop. Kära lilla fröken, fortsatte han i samma faderliga ton, som han använt mot denna Niklas, han är den beskedligaste varelse på jorden. Men vi skulle förstås inte skickat upp honom utan att låta er veta vad för slags betjänt vi har i huset. Nu ska jag gå efter något lugnande. Tag pulsen, faster Rakel, det är väl inte värt jag kommer närmare.
Den sjukas attack började ta av nu, hon kunde åter tala. — Jag trodde han ville mig ont, viskade hon. Dom vill en ju illa, ja dom vill en illa. Vad är det för ett ställe jag kommit till, och hur i hela världen kom jag hit? Det var ungefär som om hon trott, att hon blivit lockad i en fälla av vita slavhandeln.
