TOLFTE KAPITLET.
men kallas tillbaka
Tåget stod obeslutsamt vid Hässleholm. Jag satt i min kupé, brinnande av hemlängtan och manade på det av hela min vilja, då plötsligt något hände, som bröt upp tid och sammanhang och kastade allt huller om buller, som hade det hänt en tågolycka i min själ.
Det som hände var, att en liten telegrampojke sprang längs tåget, viftade med ett telegram och skrek: — Ra-kel Ljung-hed! Rak-el Ljungh-ed !
Det var mig under en sekund, som om jag drömt de sista årens händelser och vaknade upp igen och fortfarande satt på det tåg, som för fjorton år sen bar mig bort på flykt till främmande land från någon, som förföljde mig. Blir det då aldrig slut på dessa telegram, tänkte jag förvirrad och rörde mig icke, hur många har jag redan fått med samma befallning: Våga icke lämna landet innan du träffat mig! Nej, jag vill icke låtsa om, att det är jag, tänkte jag, medan jag hörde den gälla stämman förtona bortåt lokomotivet till. Om inte mina
