276
medresande eller konduktören förråda mig, så kanske jag undgår detta telegram.
Det var först när pojken åter närmade sig vår vagn och hans rop på Rakel Ljunghed steg högre och högre mot himlen, som jag vaknade upp ur den förlamning och förvirring, vari en oförglömlig händelses upprepning försatt mig, och återvann sinnesnärvaron så mycket, att jag kunde sträcka ut handen genom fönstret, ta telegrammet och ge pojken en slant för hans vilda skriandes skull.
Men det dröjde, måste jag medge, ett par minuter, innan jag kom mig för att bryta telegrammet. Jag kunde inte komma ur f öreställningen, att jag skulle mötas av samma ord igen: Våga inte lämna landet, innan du träffat mig. Men jag hade vågat.
Mittemot satt en äldre herre, som mätte ut min feghet i minuter, tyckte jag. Det var hans medlidsamma och undrande blick, som tvang mig att öppna telegrammet.
Det var från Georg och lydde så här:
Bitte ihm keine Geschichten zu erzählen.
Tåget satte sig nu i rörelse, men mil efter
mil försvann bakom oss, utan att jag kunde
få någon mening ur telegrammet. Bitte ihm keine
Geschichten zu erzählen. Ihm? Vilken Ihm? Kan
ske den ståtlige äldre herrn, som var min enda
medresande? Det var en orimlig tanke, jag hade
