277
ingen aning om vem han var, endast att jag förstod på hans uppträdande, hållning, på något obestämbart, att det måste vara en berömdhet, en betydande man. Vi hade suttit mittemot var andra ett par timmar, utan att han på något sätt givit tillkänna att han märkt min närvaro. Men i det ögonblick han hörde telegrampojken skria mitt namn, föreföll det mig som om han blivit intresserad, dock kunde detta vara ett misstag av mig. Mitt namn i och för sig har ju inga förutsättningar att intressera äldre betydande herrar, när jag inte kan göra det själv.
Men nej, det var bestämt ändå inte ett misstag, ty ett par gånger, när jag såg upp från mitt olyckliga telegram, mötte jag hans forskande blick. Intresserade han sig för dess innehåll? Eller tyckte han att jag såg så förbryllad ut, att han måste titta på mig för det?
Sex dagar hade jag varit borta från Ljungheda, det är ingen lång tid, men allting kunde ha hänt.
Händelsernas ström, som grävt sig ner under jorden och en tid varit osynlig, kunde ha kommit i dagen igen. Men långt, långt från det ställe, där floden försvann, kunde jag få söka den punkt, där den åter visade sig.
Men vad hade skett? Tusen möjligheter flögo förbi, mitt hjärta svällde och förstorades av ängslan, det hade icke plats att slå och stötte sig och gjorde sig illa för varje slag.
Varför, varför hade jag rest min väg? Georg
