Sida:Den namnlösa.djvu/287

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

280

— Orden är nog alldeles korrekta, svarade jag. Men dess värre är meningen mig lika obegriplig för det. Avsändaren förutsätter att jag vet något som inträffat, medan jag ingen aning har. Så det återstår för mig bara att vänta, tills jag får fråga honom själv.

— Dröjer det länge, innan ni får visshet? frå­gade han med ett visst sympatiskt medlidande. Det föll mig liksom inte in annat än att jag måste ge ett exakt svar på hans fråga. Jag såg på klockan, hon var sex. Klockan åtta skulle jag vara vid Ljungheda station. Halv tio vid pass framme vid prästgården.

— Tre och en halv timme, svarade jag.

Han började titta i tidtabellen. Jag såg att han följde kolumnen och stannade vid Ljungheda, var­ efter han gjorde samma beräkning som jag.

— Jaså, sade han och såg ut som: nu förbryl­lade jag dig allt, jaså, då tar det halvannan timme på släde?

— Ja, alldeles, svarade jag och drog efter andan. Det är följden, tänkte jag, av att heta som en station. Då kan man inte längre ha några hemligheter för folk. Jag trodde nu knap­past längre, att det var någon stor man som satt mittemot mig. En stor man trodde jag skulle inte kunna vara så öppet nyfiken.

Det blev en liten tystnad, så tog han minsann åter upp samtalet med en fråga, om jag hade något emot, att han rökte.