Sida:Den namnlösa.djvu/288

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

281

Och då han tänt sin cigarr, återkom han till telegrammet igen.

— Telegram, sade han, ja, jag laborerar myc­ket i min verksamhet med telegram. Jag för­säkrar er att jag ständigt på nytt har anledning konstatera, att människorna inte kan skriva be­gripliga telegram. När folk skriver telegram, fram­träder deras oförmåga att bedöma hur mycket andra begriper särskilt tydligt, jag försäkrar er att slarviga och otydliga telegram kostat folk livet mer än en gång i min praktik. De betalar gärna för att tillkalla mig, men de kan inte komma från föreställningen att de måste spara på tioöringarna, när de skickar av det telegram som kallar mig.

— Jag har aldrig tänkt på detta, sade jag, men det är nog riktigt. Jag hade inte alls emot att fördriva den olidligt långa och pinsamma väntan med att prata med min talföre och filoso­ferande medresande. Gud vet, om han inte var berömd ändå. Han talade så berömt på något vis.

— Jag skulle kunna ge er ett alldeles färskt exempel på vad jag menar, fortsatte han. Jag är just på väg till en livsfarligt sjuk. Men tror ni, att telegrammet, som kallar mig, ger mig så mycken upplysning, att jag vet, om jag ska ta patienten med mig tillbaka eller icke. I så fall måste jag abonnera kupé, säga till om att snäll­tåget stannar, reservera plats på min klinik, och så vidare, allt saker som borde göras i förväg.