283
Det förargade mig nu, att jag aldrig kommit att ta reda på vad Georgs beskyddare bland professorerna hette, nu måste jag ju kalla honom professor Ihm, till dess att han presenterade sig för mig.
Ännu vågade jag inte låtsa om att jag fått klarhet i sammanhanget, ty jag kunde ju ha tagit fel. Jag svarade blott något om att det ju var ledsamt att offra så mycken dyrbar tid förgäves.
— Det är egentligen icke för patientens skull jag reser, svarade Ihm. Jag skulle inte ansett mig ha tid till denna resa, om jag inte haft annat att uträtta på platsen.
Stämmer, tänkte jag, han vill resa och se hur det är fatt med Georg.
Men det var ju ingen mening i att jag skulle sitta och undra och ängslas för Evas tillstånd, när Ihm, som satt mittemot mig, kanske kunde säga mig hur det var.
— Om patienten är ung, så kanske det finns hopp ändå, försökte jag.
— Det är ett misstag att tro att ungdom tål allting, sade Ihm. Den kan också fara för illa med sig. Särskilt är den kvinnliga ungdomen ömtålig. Men icke förty så jäktar den och misshushållar den med sin kraft, som dock inte tillhör individen ensam utan släktet.
— Å, sade jag överraskad, är — min herre också bekymrad för den kvinnliga ungdomens överansträngning? Det var ju detta tema jag
