289
har antytt något om misshandel. Men även i skolan kan en ung flicka undergå misshandel.
— Eva har åtminstone inte gjort det.
— Fröken kan visst inte riktigt förlika sig med min uppfattning?
Jag teg.
Professorn upprepade sin fråga. — Inte menar ni väl, sade han, att ni är rädd för att säga ut vad ni tycker?
Jag sade, att jag var det, men han uppmanade mig att sjunga ut. Vi har ju ingenting annat att göra, sade han. Jag kan inte se att läsa. Detta var visserligen sanning. Kvällen var svart, och vi sutto med uppslagna kragar för att skydda oss mot den isande blåsten. Han kunde verkligen inte se att läsa.
— Jag tror, sade jag och tänkte, att det kunde vara lika roligt för honom att höra detta som konsulinnan Jönssons oförbehållsamma instämmande i allt vad han värdigades yttra, att man blir fascinerad — jag tyckte det lät bättre än att säga: stirra sig blind — av det sjuka livet, när man jämt lever i dess närhet. Jag märker själv på de månader jag varit i Ljungheda, att det bestämde min världsbild. Men nu under fem dagar hos konsul Jönsson har jag märkt att det finns en helt annan värld, artskild från den sjuka världen.
— Ja, men konsul Jönssons döttrar var ju också sjuka, sade Ihm.
19. — Wägner, Den namnlösa.
