301
Georgs önskan och berätta för Ihm allt vad jag visste. Jag började dagtinga med mig själv; hur ofta, sade jag mig, kan det inte vara en plikt att gå bakom ryggen på en sjuk?
— Nog är ni väl ändå så förståndig, sade Ihm, att ni inser, att ett svårt faktum inte för värras av att erkännas för läkaren? Och min tid är verkligen så pass upptagen, att jag inte rätt kan svara för att kasta bort den på en resultatlös resa.
— Jag kan ingenting säga, sade jag. Georg skulle alltid upptäcka det och förlora förtroendet för mig. Och jag måste ha hans förtroende. Men jag lovar att skicka ner honom till Lund, och så ska han tala själv, om jag kan förmå något alls över honom.
Jag darrade på handen då jag serverade kaffet, och jag förmodar, han tyckte det var synd om mig, ty hans tillfälliga irritation försvann hastigt, och han var sedan hela tiden mycket vänlig. Och om någon skulle väl han veta, hur svårt allting är.
Vi talade om vad som kunde göras för Eva, det var inte mycket.
— Hade ni tänkt skicka efter någon anhörig? frågade han.
Jag tänkte inom mig, att en resårbotten vore nödvändigare, men sade, att om professorn ansåg det lämpligt, och att hon orkade, så skulle jag göra det. Han sade: — Gör det då genast. Det blir
