300
egna obestämda farhågor. Det är alldeles naturligt att han rädes vissheten.
Det var som om jag fått ett slag. Upphörandet av anfallen hade visserligen inte varit den vändpunkt mellan sjukdom och hälsa och sorg och glädje, som vi hoppades den gången före jul, då vi trodde att han botats genom ett underverk. Men, hade jag sagt mig, då jag såg, att han ofta var nedstämd och rolös, det värsta är ju ändå över, och det fullkomliga tillfrisknandet är bara en fråga om tid. Och nu. Vad menade Ihm med dessa dunkla och hemska antydningar?
— Men har inte Georg sagt, att han är betydligt bättre sedan en månad? frågade jag.
— Jo visst. Han har sagt mer än det, han har sagt att han är fullkomligt bra. Jag förmodar att nyss, då han lämnade rummet, bad han er tiga?
— Nej, då, sade jag, nej, då, han sade, att jag — skulle servera professorn en sup ifall det behagades.
— Georg vet, sade professorn, att det är något jag inte tar. I alla fall så förstår jag mer och mer, att här hänt något, något som han till varje pris vill hemlighålla för mig, men som till och med den lilla stackarn däruppe, som i så fall är den modigaste av er, inser att det vore bäst jag finge reda på om jag ska kunna göra något för honom.
Jag teg, gränslöst frestad att handla mot
