303
ligen över mig som en hök: — Vad menade han med det? frågade hon ivrigt. Hur kan professorn ha Rakel i sina händer, det får hon lov att förklara.
— Jag vet inte om jag törs. För jag vet inte om fru Hamnell kan tiga.
— Jag, tiga? Jag säger väl aldrig någonting.
— Jo, se det är så, att jag hade litet tråkigheter med polisen i Malmö. Fru Hamnell minns det där brevet. Men håll nu sitt löfte och kom ihåg, att framför allt får inte Elias veta någonting.
— Har jag lovat, så har jag, svarade gamla frun och satte skyndsamt av in till Elias, som fortfarande höll på med läsbarnen. Jag följde försiktigt efter och gömde mig bakom förmaksdörren. Ögonblicket efter kom hon utdragande med Elias i salen och berättade i en högljudd viskning, att jag själv erkänt för henne att jag suttit häktad för tillgrepp i Malmö och släppts villkorligt. Hur hon kom på denna moderna term, som gjorde det hela så sannolikt, begriper jag inte. Men, sade hon till Elias, låtsa inte om att du, Elias, vet det, var som vanligt mot henne, för all del, för hon bad mig så vackert att tiga för dig.
— Då borde väl svärmor ha gjort det också, sade Elias något kyligt men fullkomligt aktningsfullt och gick åter in till sig.
Jag hade icke hunnit träffa Helena många ögonblick, sedan min hemkomst i går afton. Men vid
