Sida:Den namnlösa.djvu/311

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

304

ett lämpligt ögonblick hade hon med en viss, hos henne ganska påfallande iver dragit mig avsides för att berätta för mig, att sparbankshistorien var uppklarad nu.

— Mamma, sade hon, har frivilligt gett boken till Georg på nytt, och de har tillsammans donerat hela summan till de fattiga i socknen. Elias redo­gjorde för alltsammans i kyrkan i söndags. Så nu vet socknen det, Rakel.

Jag var alltså upprättad och gamla frun desa­vouerad samtidigt som hedrad som donator. Men däri visade sig hennes själs ålderdom och sam­manhangslöshet, att hon alls icke fattade vad som skett ej heller tog varning därav.

Då Helena berättat detta, hade jag märkt hur likgiltigt det blivit för mig — och dock var jag för en vecka sedan fylld till brädden därav. Jag hörde endast på med ett halvt öra, så försjunken, så uppslukad var jag av tanken på större och närmare händelser. Jag tänkte flyktigt, att det var ju hyggligt av Elias, och att jag måste söka komma ihåg att konstatera denna hygglighet vid tillfälle, men det var allt.

Då jag nu kom upp till Eva, sedan Ihm rest, sade hon, så fort hon hört ljudet av min röst:

— Det har hänt något, som roat dig. Hur är det möjligt i detta sorgens hus?

Jag berättade hur jag skämtat med gamla frun och prövat henne och med vilket resultat, och så kommo vi in på historien om donationen.