309
använda på annat. Jag har så mycket att säga dig, som du måste sköta om och lägga väl på minnet.
Jag lovade ödmjukt att noga lägga på minnet allt vad hon tänkte säga mig. Men skulle du inte vila litet nu? Jag kunde ju stryka dig ett litet slag.
Vi hade nämligen upptäckt eller, rättare, professorn hade gjort mig uppmärksam på, att hon kanske skulle tycka om den allra varsammaste behandling, lätt som en andedräkt, och det visade sig också, att hon kunde domna under mina händer alldeles som den kvällen då hon kom.
Medan jag satt och strök henne med hela min ömhet samlad i mina fingerspetsar betraktade jag det gulvita, tunna ansiktet med de mycket blå skuggorna under ögonen och vid näsvingarna och frågade mig: vem är hon, den namnlösa?
En liten blind, slagen, halvförtärd, ja mer än halvförtärd rest av en människa, måste jag svara, som jag hade i mina händer och min vård. En som fallit i rövarehänder, och som jag burit till härbärget, en sårad och blödande, i vars sår vi måste gjuta olja och vin från våra kristliga förråd i Ljungheda.
Med de molnbetäckta ögonen såg hon mig endast otydligt, men, for det för mig, har jag med friska ögon sett henne klarare än hon mig? Nej, visst icke.
