314
barn kunde jag inte få, antagligen därför att jag visste, att vår släkt inte skulle få något med dem och deras efterkommande att göra. När denna årgång blev vuxen, skulle vi vara bortflyttade, utslätade och med oss tre generationers livsarbete. Vi skulle vara en legend och knappt det kanske, ty tiden bryr sig ju icke om att minnas.
Jag stannade först då jag kom till en liten pojke med lysande blek hy och bruna ögon. — Var är du ifrån? frågade jag. Jo, han var från Hultet, och det kunde jag ju ha gissat. Å jaså, mor Katrinas pojke. — Vad heter du? — Georg. Nå, det borde jag nästan också ha kunnat gissa. — Ska du också bli doktor? frågade jag tanklöst, men förstod genast på pojkens rodnad och kamraternas fnitter, att det var en ömtålig fråga.
Då jag kom upp till Eva igen, berättade jag detta.
— Det är väl underligt, sade jag, ifall sammanhanget med den släkten skall fortsättas, fast vi nu lägger bort att vara präster. Georg blev intresserad. — Jag ska gå ner och titta på honom, sade han och reste sig med detsamma.
Eva låg med slutna ögon och sade ingenting. Jag försjönk så djupt i mina egna funderingar, att hon till och med måste be mig om något att dricka, jag hade inte märkt, att hon var törstig.
— Sängen gör mig illa, klagade hon, den skaver mig. Jag gick bort och satte mig bakom henne till ett ryggstöd, som hon lärt mig, omslutande
