Hoppa till innehållet

Sida:Den namnlösa.djvu/322

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

315

med min vänstra arm hennes tunna, slappa kropp. Mot axeln låg hennes huvud med det färgade och nyvuxna håret.

Hon såg med ens förfärligt gammal ut. Jag hade inte sett förr hur genomgrävd pannan var av rynkor.

— Nu ska vi dricka champagne, sade hon, båda två. Det hjälper ett ögonblick.

Vi skålade med varandra högtidligt.

— Ja, sade hon, nu är det gjort, nu är det över.

— Vad är gjort?

— Det vi talte om. Han har lovat att denna dag skriva till professorn om alltsammans.

— Hur fick du honom till det? Ja för resten, den enda som skulle kunna är förstås du.

— Tyvärr gick det inte med riktigt ärligt spel, sade hon. Jag sade nämligen till honom, att det betydde ju inte ett dugg, om professorn bekräftade hans misstanke, att han stod utanför livet. Vad betyder det? sade jag (men visste det nog), när du har mig och jag dig för alltid. Där jag står vid sidan, där står ju du med mig i alla fall. Därför ändrar det ingenting vad pro­fessorn säger. För du är ju ändå bara min.

— Och detta var då inte ärligt spel?

— Ack, nej, sade hon, det var bara fagert tal. Han kommer snart att genomskåda det, men det är alltid något, om han tror det medan han skriver. För ser du, han måste skriva och skicka