317
till varandra. Jag såg en pil, genomstingande ett hjärta på vägen mot sitt mål.
— Är du så långt borta? sade jag.
— Ja, ja, långt borta, vid yttersta gränsen av gränslandet. På väg till jag vet inte vad. Minns du, när det var Georg skrev efter den nya sängen? Jag ville icke erinra om, att det var för en halvtimme sedan. Jag sade, som hon nyss om sig själv: — Den är på väg.
— Tror du den kommer mycke snart? sade hon. Den här madrassen är så knölig som, som, hon sökte efter ett uttryck, som Schweiz.
Jag störtade genast in till Georg, han satt vid skrivbordet visserligen, men han rökte endast, han skrev icke. — Georg, bad jag, försök att få låna en säng åt henne på herrgården. Hon tror, att den du telegraferade efter strax är framme.
Han sprang upp ögonblickligen, tydligt lättad. Ty därmed undgick han ju brevskrivningen på en stund.
Eva däremot blev vred på mig, då hon förstått vad jag gjort. — Så kommer inte brevet med posten i dag. Ni friska, vad ni slarvar med tiden. För resten skulle du inte ha gått, för nu minns jag inte vad jag skulle ha sagt dig mer. Var var det jag slutade?
— I gränslandet, sade jag.
Hon tryckte fingrarna mot sina trötta ögonlock.
— Jag har för mig, det var något mycket viktigt, jag skulle be dig om. Men vad var det?
