316
av genast. Därför att man måste vara beredd på allting, och jag måste leva, när svaret och bekräftelsen kommer. Därför sa jag så. Men jag förstår mycket väl, att det minne han har kvar av mig, när jag är borta, det förslår inte långt i livet.
Hon talade nu så lågt och på något vis så slappt, att jag måste se noga på hennes mun för att förstå.
— Han är snart förbi mig, sade hon, såsom jag är förbi honom redan.
Jag undrade ett ögonblick om hon riktigt visste vad hon sade, och hon tycktes ha anat det, ty hon sade efter ett litet uppehåll:
— Jag menar inte, att jag inte håller av. Annars skulle jag väl inte tvinga fram det elände, som skall komma nu. Då sköt jag väl bort det och slapp vara med. Så visst håller jag av. Men fast han aldrig får veta det, så behöver jag inte honom, ingen mer. Tar du illa upp?
Jag smekte henne blott varligt, men även denna lätta beröring tycktes trötta henne. — Jag ska försöka ligga igen, sade hon, längtande, tror jag, att få mig på något avstånd.
— Jag har inte glömt, sade hon, hur mycket han hjälpt mig med sin kärlek. Men han var inte målet för mig, han var bara porten, ingången. När hon sade detta, såg jag mycket tydligt för mig en bild, som väl kommer att för mig bli symbolen för dessa två människors förhållande
