Sida:Den namnlösa.djvu/327

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

320

Men hur kan man begära, att han ska förstå, tänkte jag, då han ingenting får veta om det spel, som nu drives med Georgs öde, då han alldeles står utanför den strid, som strides om­kring professorn och brevet, som ännu icke är avsänt? Borde han icke få veta, att Eva icke kan tänka på sin frälsning, emedan hon blott tänker på Georgs?

Och underbart nog, i detsamma jag tänkte detta, hörde jag Eva säga därinne till Elias:

— Jag ska komma ihåg att be Rakel, att när jag är död berätta för Elias många saker, som jag inte orkar med nu, så ska Elias se att alltihop blir lättare att förstå, och att Elias inte tycker jag är så orimlig, som det nu ser ut. För jag tycker verkligen mycket om Elias. Det kan man ju göra, fast man inte förstår varandra. Kanske Elias skulle vilja be henne komma in nu? avslöt hon själv samtalet.

— Ja, sade Elias och reste sig, det ska jag. Men tänk över till i morgon vad jag säger nu: även om du inte vet vad synd och syndasorg är, efter du väl inte har några grova synder i ditt korta liv, så är ändå inte Kristus överflödig.

— Ja, men jag har fått syndernas förlåtelse, sade Eva.