Sida:Den namnlösa.djvu/329

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

322

fått bukt på Georg. Hur han kunde stå emot henne i veckor, det är ofattligt nu. Hennes be­fallning var, att hon skulle få brevet till profes­sorn, när det var skrivet, läsa det, eller rättare låta det läsas för sig, försegla det och avsända det. Dag efter dag pågick denna strid om brevet, förd med häpnadsväckande seghet. Kväll efter kväll kom, och hon hade inte fått det. Förgäves bad han henne att icke låta detta olyckliga brev förstöra de stunder de kunde vara tillsammans. Förgäves erbjöd han sig att dyrt och heligt lova att sedan, längre fram, som han kallade den tid, då han skulle vara ensam, överlämna sig helt i professorns händer. Hon vägrade att ta emot detta löfte, hon trodde honom icke om kraft att hålla det.

Även under de långa mellanrum, då hon aldrig öppnade sin mun annat än för att jämra eller tacka för någon hjälp, ja även då plågans och dödens svett bröt ut ur alla hennes porer, tror jag att detta brev fanns i hennes medvetande. Även då kunde hon se mot Georg då han kom in i rummet, med sina halvblinda ögon, som för att fråga: har du det nu med dig?

Men han hade det icke. Han pinades som en mask av detta, men kunde inte förmå sig att skriva eller i varje fall inte att lämna Eva brevet, som hon bett om.

Ingen av dem talade med mig om detta brev. I denna strid mellan kärlek och kärlek, mellan liv