323
och död, voro de ensamma nu. Den enda skillnaden mellan mig och de andra i huset var den, att jag visste vad striden gällde, och de andra visste det icke. Elias hade slutat upp med att förmana Eva, numera bad han endast för henne. Han hade flyttat upp orgeln från salen till rummet utanför Evas, vid den kunde han sitta länge, länge och spela och sjunga sakta. Det hände att de, som kommo in i yttre rummet, plötsligt togo vid och sjöngo med, vi hörde bakom vår stängda dörr okända röster. En gång pågick därute en så underlig sång, att jag måste öppna och glänta ut för att se vilka som voro därute. Jag fann då herrgårdspatronen och Petter Abraham med sin pojke sjunga tillsammans: Så skön går morgonstjärnan fram, medan Elias satt vid orgeln och ackompanjerade.
Det verkade så underligt smärtsamt alltid på mig, när Elias satt och spelade och sjöng på andra sidan den stängda dörren och så gick igen, utan att ha alls hälsat på Eva. Även hon måste ha känt det, ty hon sade: — Sedan, sedan, ska ni inte låta honom vara utanför.
Under denna tid hände även det sällsamma, att Elias och Helena stundom talade med varandra. Jag kunde träffa på dem i orgelrummet eller därnere, talande med varandra, inte av mätt konventionellt som vanligt utan som riktiga människor. Det var väl den gemensamma utestängdheten från allt, som verkligen hände
