Hoppa till innehållet

Sida:Den namnlösa.djvu/332

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

325

från att säga det till honom. För jag tycker det kunde vara nyttigt för honom att få en ny för­samling, så sluppe han arbeta så mycket med sina predikningar, och där finns en stiftelse, där vi kunde sätta mamma. Och om jag bara hade ett stadshushåll så kanske jag kunde hinna med något, som jag tyckte var roligt nån gång också.

— Vad skulle det vara, frågade jag.

— Jag skulle vilja lära mig porslinsmålning, sade hon, och började plötsligt gråta igen med långa snyftningar, som läto alldeles som vinden, när den pinar igenom illa tätade innanfönster.

Jag var så uppfylld alltjämt av de tankar på den mänskliga själens höga värdighet, uppen­barad av Eva, jag haft med mig däruppeifrån, att jag formligen ruskade Helena i armen som för att väcka upp henne och sade: — Ja, men Helena, du är ju odödlig! Ty detta att jag sett själen stiga, medan kroppen bröts sönder och föll sam­man till stoft, det var en så stor upptäckt för mig, att jag tyckte nu i den första hänförelsen att allt annat blev smått därvid.

— Ja, sade Helena otåligt, det har jag väl vetat länge. Gå nu upp till Eva, och bry dig inte om mig. Det är inte mycket mer lönt att tala med dig än att tala med Elias. Ni bara håller ihop, ni tre, mot oss.

I detsamma kom Georg och gläntade på dörren.

— Skynda dig upp är du snäll, faster, sade han.