324
i deras hus, som förenade dem, tänkte jag, men måste sedan säga mig, att det ju var möjligt, att något verkligt hände även dem! Jag kunde ju inte utan vidare våga förneka, att dessa månader även hade en levande sida vänd mot dem, att ett annat skeende pågick, som jag lika litet sett och lika litet kände, som de kände det, i vilket jag stod. En gång överraskade jag Helena gråtande ute i köket, dit jag kommit för att hämta varmt vatten åt Eva.
— Men vad är det med dig? frågade jag förskräckt.
Hon torkade sina tårar och sade att det var ingenting, men så småningom fick jag henne dock att bekänna.
— I dag går ansökningstiden ut till kyrkoherdebeställningen i Broköpings västra församling, sade hon, och Elias har icke sökt. Tänk att jag hade ändå ett svagt hopp att han skulle söka. Men hur kunde jag tro det för resten, när jag ville det så förfärligt gärna. Jag har aldrig fått något som jag velat.
Jag frågade henne varför hon så gärna ville komma till en stad. Det var väl ingenting roligt att vara i en stad.
— Ska du säga, som bott i London, sade hon. Jag kan inte tänka mig något roligare än att få flytta härifrån och komma till Broköping.
— Visste Elias det?
— Ja, sade hon, jag kunde inte avhålla mig
