334
dem den, då hon skrivit till brodern och sagt, att hon ville stifta en fond, som skulle heta Rakels barn, att användas till dessa barns nytta. Det lät för dem ytterligt misstänkt, att du, en fröken Ljunghed, kunde ha några barn.
Stackars liten, vilken olycklig idé, vilket olämpligt tilltag. Georg var så ond, det såg jag, så ond som jag inte sett honom vara sedan sista anfallet. Ja, ett ögonblick glimtade likheten med hans andra jag fram. Så måste ju jag ta det nonchalant, om jag kunde. — Det var ju bra, sade jag, att ni hade något att konversera om, medan jag fick lite form på Eva. Det var inte lätt.
De hade inte varit därinne mer än fyra av de utlovade sex minuterna förrän klockan ringde. Jag gick in. Eva låg i hysterisk gråt, svägerskan satt handfallen vid sängen med en chokladask i knät. Brodern kastade en på en gång bestört och vredgad blick på mig.
Jag undrade om de ens sett, att hon inte såg dem.
— Var snälla och gå, snyftade hon, jag orkar inte nu, kanske sedan.
Men de kommo inte upp mer. De hade haft ett samtal med Georg och beslutat, berättade han med ett egendomligt leende, att resa rakt ner till professor Bing och försöka få honom att sätta sig med dem i bilen i morgon och komma upp än en gång.
— Man ska göra sitt yttersta, hade de sagt.
