335
— Nå, sade jag, och vad sker innan dess?
— Ingenting, sade han.
Postbudet kom, det åkte igen, utan att något
brev blivit avlämnat.
Om inte brevet går med posten i dag, hade hon sagt, så tar jag honom med mig.
Men Eva tycktes ha glömt bort posten, allting. Den eftermiddagen, den natten var väl hennes svåraste stund. Hon förskräcktes och klagade högt, hon svettades och frös, vi gåvo henne mer morfin än vi egentligen kunde försvara, men den tog knappt bukt på hennes dödliga oro.
Elias spelade därute på sin orgel uppståndelsepsalmernas melodier, outtröttligt.
Fram på morgonen blev hon lugnare. Under ett ögonblick, då hon och jag voro ensamma, började hon treva under huvudkudden. Jag har brevet här, sade hon, posten har väl inte gått än? Jag skulle ju läsa det, men jag orkar inte. Läs du det i stället och rekommendera det. Nej nu genast, gå medsamma, jag är säker på, att posten kan komma när som helst.
Jag måste be Elias gå in till henne, medan jag själv, i åtlydnad av hennes önskan, gick ner. I salen brann taklampan, vid dess sken läste jag Georgs bekännelse om sin sjukdom, en naken och oförbehållsam bekännelse. Därpå gick jag in till Elias och förseglade brevet med pastorsämbetets sigill.
