Hon var fullkomligt ensam med honom i rummet, i världsalltet.
Jag frågade en gång Georg, om vi skulle ge henne insprutning för att hålla hjärtat i gång. Han sade: — Låt henne vara, men då förstodo vi på hennes uttryck, att hon dock önskade få en och gåvo henne det. Det var som om hon ännu kommit ihåg, att hon inte skulle få ge sig av, förrän något skett, som ännu icke skett.
Helena försvann, då timmen gått utan att något egentligen förändrades. Jag minns nu, att jag hörde henne raka i spisen därnere och tänkte: det har alltså slocknat.
Elias började sakta sjunga, nu utan orgel.
Tiden blev lång, ingenting skedde, en trötthet smög sig över oss.
Hon suckade ibland men det lät långt, långt borta ifrån.
Vattnen stego sakta omkring henne.
Vi flögo alla till, som om man skurit oss, då en otålig bilsignal nådde oss genom Elias sakta nynnande. Jag skyndade ut i förstugan, i skenet av lyktorna såg jag, att tre personer utom chauffören sutto i bilen.
— Säg henne att professorn är här och att hon blir avlöst nu, viskade jag till Georg. Jag visste, att om någon skulle göra sig förstådd av henne ännu, det icke var någon annan än han. Han gjorde det, dock utan att hon på något sätt lät förstå att hon uppfattat vad som sades.
