Från dess botten stiger ensamheten upp och kommer emot mig, tycker jag, och gör mitt hjärta sjukt. Jag säger mig att här bo kräftor och icke ensamhet på botten av denna sjö, men det hjälper icke. Då frågar jag hjärtat: — Hur kan du känna dig ensamt, du som i dag blivit inkastat i så många nya öden?
Det svarar: — Det är just därför.
Är det inte ett dygn än, sen jag kom till Ljungheda? Jag var såsom en, som kommer resande om natten genom ett okänt landskap till en okänd ort, och icke vet, om hans öga om morgonen skall möta berg eller hav eller vida slätten. Och såsom dagen sen stiger och blottar landskapets linjer för främlingen, så hade denna dag blottat för mig en värld, om vilken jag i går vid denna tid var fullständigt okunnig. Än har detta landskap många hemligheter för mig, ja idel hemligheter om man så vill, men jag vet då åtminstone var de finnas.
Så fort det mörknar. Och nu kommer dimman med kvällskylan. Jag måste gå försiktigt och kan ej skynda som jag ville. Alla stättorna, som jag måste över, hindra mig också. Den tiden är förbi, då man for så lätt som en vind över en gärdesgård. Men då hade man ju heller icke något tungt hjärta.
Ja, nu är jag alltså här, och någon annan masserar hertiginnans av Hertfordshire välbadade lemmar. Här och till vad ändamål? Det har jag
