ju fått besked om och behöver inte fråga: jag ska dricka kaffe med mor Sara och mor Katrina och mor Lina och mor Sara igen och vara »käre kristne» vid kyrkliga förrättningar i hemmet. Till dess att det inte går längre, och jag tar mina niohundra pund och lägger mig på sjukhem i förhoppning, att de ska räcka rikligen till slutet. Så enkelt är det. Eller hur? För någon mening kan väl inte detta korta förlopp händelsevis inne hålla?
Det är så dimmigt nu, att jag mest bara minns mig fram återstoden av vägen. Till slut går jag galet och kommer fram på fel sida om ladugården, men i alla fall så är jag ju hemma nu igen. Vid ladugårdsgrinden stannar jag litet för att pusta ut, jag kommer att tänka på den tid, då vi voro lika långa, grindstolpen och jag, nu har jag växt om den, men den ska stå, då jag har fallit.
Det är dödstyst. Ur tystnaden löser sig ljudet av fotsteg, men vandraren, som kommer nerifrån prästgården, ser man ej en skymt av. Det är så besynnerliga steg. Det är någon, som förföljer någon, skulle jag säga, om jag inte visste, att här inte finnes någon flyende. Då tänder den osynlige en ficklampa och riktar rakt emot mig.
— Um Gottes willen, warum spionierst du so herum? frågar en röst. Det är Georgs och likväl inte hans. Nu står han alldeles inpå mig, jag kan inte se hans ansiktsuttryck, endast höra det.
