Sida:Den namnlösa.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
47

pigors. Spottlådor, det hade man inga, de hade försvunnit med den stigande bildningen.

— Jag undrar vad jag egentligen skulle tas hem för, sade jag då, mycket stött över den sista mot­gången med spottlådorna.

— Ja, sade pastorskan, Helena har just precis nyss sagt detsamma.

Jag såg Helena rodna vid bakbordet, men hon sade ingenting.

— Har frun sagt det? försvarade henne Niklas. Se det var då ingen sanning.

— Det här har Niklas inte med att göra, och lägger sig inte i. Det har hon visst. Tror han inte jag hör och ser!

— Pastorskan går i barndom, och det är ingen­ting att säga om, för det är väl så Guds vilja. Men se, då tycke ja inte hon skulle töras å bära falskt vittnesbörd på gravbrädden. För det är att bryta Guds bud.

— Jag håller minsann Guds bud. Om alla hölle dem så väl som jag!

Niklas sade ingenting, han bara störtade ut och kom igen med gummans kyrkehatt, kappa och galoscher. Vi stirrade alla tre på honom, vad menade han?

— Jo, se pastorskan måste ögonblickligen upp i templet och tacka Gud, att hon inte är som denne publikanen. Skynda se å sätt på se kaloscherna.

Helena rynkade ögonbrynen och tog utan vidare